Så, jag tänkte att jag kör igång direkt, liksom varför ska jag vänta? Jag har ju en ide nu så varför inte dela med mig direkt! (: Jag tänkte att ni får första delen nu för om man tänker efter så behövs det ingen "prolog" utan man kommer att fatta under tidens gång! Men iallafall, ni vet ju att första delen alltid är lite sämre än alla andra delar, enligt mig dock, men jag hoppas att ni följer denna novellen nu (: Snälla, jag skulle vara jätte tacksam om ni ville kommentera vad ni tycker om varje del, det gör det enklare för mig att skriva då förstår ni.
Men skit samma, här är del 1 och jag hoppas att ni ska tycka om den x
--------------------------------------------------
Holmes Chapel 2007

*Cassidy's perspektiv*
Klockan började gå mot fyra och solen var på väg ner bakom de stora ekarna i parken. Jag joggade längs vägen med min mobil i ena handen, en vattenflaska i den andra och hörlurar i öronen. Jag brukade springa vid den tiden nästan varje dag, men av någon anledning så hade jag tagit en dubbelt så lång runda än vad jag brukade. Jag hade egentligen ingen aning om varför, men jag antog att det hade och göra med att jag skulle börja i en ny skola. Jag hade aldrig varit ny förut, så det var därför jag var lite extra nervös. Jag var lättad och orolig på samma gång. Tänk om jag skulle bli mobbad där också, som jag blev i min förra skola. Tja, det var ju dock mitt fel att jag blev mobbad från första början. Jag tänker inte berätta om mitt tidigare liv, för det spelar ändå ingen roll längre. Jag hade lagt allt det där bakom mig. Men innerst inne visste jag att det skulle komma ikapp mig någon dag.
Jag försökte att inte tänka på det. Men en sak som jag aldrig skulle kunna släppa var Anna. Min lillasyster som dog för snart två år sedan. Hon blev bara ett år, men det året skulle jag aldrig glömma. Som tur var, hade jag en till syster, Anna's tvilling Elsa och min två år äldre storebror Jeremy. Våran relation var jättebra innan detta hände. Alla var överlyckliga över tvillingarna och allt var helt perfekt.
Det var innan jag började behandla min familj som skit. Jag var bara 11 år dock, men jag var kapabel till mycket ändå. Jag fick ofta höra att jag såg mycket äldre ut än vad jag egentligen var. Det stämde väl på ett sätt, men det var inte bara på utsidan, utan även insidan. Jag ångrade väldigt mycket som jag hade gjort de senaste två åren, saker som jag inte kan få ogjorda. Men, nu försökte jag att få lite kontroll över mitt liv igen. Jag skulle inte låta någon köra över mig. Jag visste att jag var starkare än så.

Efter en stund fick jag ett sms av mamma där det stod att jag skulle vara hemma senast halv fem, eftersom mormor och morfar skulle komma på middag. -"Well, that's in 30 minutes..", mumlade jag för mig själv och log. Efter många olika alternativ som hade ploppat fram i mitt huvud bestämde jag mig för att gå ner till stenbryggan. Jag brukade ofta gå dit när jag ville vara ensam, eftersom det inte var så värst mycket folk. Det fanns nästan inget bättre än att sitta vid havet och höra vågarna slå mot klipporna och känna lukten av salt.
På vägen dit köpte jag en apelsin av killen som stod vid det gamla båthuset och sålde frukt. Sedan fortsatte jag ner mot vattnet. Tjocktröjan som jag hade knuten runt midjan vek jag ihop två gånger och satte mig på den för att slippa få ont av det hårda berget. Musiken spelade för fult i lurarna och jag kände en behaglig känsla fara snabbt genom kroppen.
Jag rev upp apelsinen med naglarna och kastade skalet över min axel.
När jag satt där i mina tankar såg jag i ögonvrån hur en kille med en gitarr satt längre bort. Han hade brunt, väldigt lockigt hår, en T-shirt och jeans shorts. Efter att ha suttit och stirrat på honom i några sekunder drog jag av mig hörlurarna i hopp om att kunna höra vad han spelade. Det var svårt att höra vilken låt det var men det lät ändå ganska bra. Han hade nog inte spelat så länge eftersom hans fingrar åkte lite fram och tillbaka över strängarna ett antal gånger. Hans blick var bestämd och han såg väldigt koncentrerad ut.
Till slut slutade han spela och tittade åt mitt håll. Jag vände snabbt bort blicken och låtsades som ingenting. Jag tittade bort en liten stund för att inte riskera att han fortfarande skulle titta på mig. Men när jag kollade dit igen var han borta. Med en förvånad blick såg jag mig omkring för att se om han var i närheten, men jag kunde inte se honom. Han såg väl att jag stirrade på honom. Jag brukade inte vara så värst diskret av mig.
Jag tänkte inte mer på det sen utan begav mig hemåt istället.
Det tog inte mer än 10 minuter hem så jag segade lite extra.
När jag kom fram till porten till lägenhetshuset där jag bodde slog jag in koden och gick in. I trappan mötte jag en utav mina grannar Mrs.Hober Hon var en pigg men ändå gammal tant som bodde ensam på våningen ovanför. Hennes man hade varit död sen 7 år tillbaks. Men inte gjorde det henne något. Hon var alltid lika glad och trevlig. Ibland förstod jag inte hur hon kunde ha humöret uppe hela tiden, det var enligt mig ganska omöjligt.
-"Hello miss Roberts", log hon artigt och tryckte på hissknappen.
-"Hi Mrs Hober", log jag tillbaks och öppnade dörren till lägenheten. Hon kallade mig alltid för miss, aldrig Cassidy eller Casi. Jag brukade ofta säga till henne att kalla mig för det men nästa dag var det som bortblåst, så jag hade gett upp.
Jag slängde av mig min tjocktröja på golvet innanför dörren och skulle precis böja mig ner för att ta av mig skorna när dörren till badrummet gav mig en rejäl knuff i ryggen.
-"Ow! What the hell!?" utbrast jag och vände mig om.
-"Sorry...". Det var min bror Jeremy som stod där och försökte hålla sig för skratt. "-You idiot!"
-"Cassidy, language", påpekade mamma när hon gick förbi med tvättkorgen. "-where have you been, you've been gone for two hours", fortsatte hon.
-"Out", sa jag kort och gick upp till mitt rum. Innan jag gick in i mitt rum gick jag förbi Elsa's. Dörren stod lite på glänt och den lilla lampan med dansande nallebjörnar på lös på ett bord bredvid hennes spjälsäng.
-"Hi Elsa", viskade jag och gick långsamt in till henne. Jag satte mig ner på pallen bredvid henne. Hennes små ögon var slutna och hon sov djupt. Jag satt där en stund och tittade på när hennes mage åkte upp och ner. Det enda som jag kände just då var att jag hade haft sån tur ändå. Jag var så tacksam över att jag fortfarande hade Elsa kvar.
-"You miss her too, don't you?", viskade jag och tog ett lätt tag om hennes lilla hand.
-"Cas, let her sleep", sa Jeremy och lutade sig mot dörröppningen. -"Mom needs your help downstairs"
Jag suckade lätt och reste på mig.
-"I know...I'm coming", sa jag och gick försiktigt efter Jeremy och stängde dörren efter mig igen.

(Denna blev lite kort och kanske lite tråkig, men håll ut, när den väl kommer igång så kommer den bli såååå mycket bättre! Puss)

Han var där o fikade med hans mamma, eftersom det är mors dag i UK idag