Tidigare: 

 -''There's a new girl here today and --''. Hon blev avbruten av en kille som satt längst ner i klassrummet tillsammans med hans kompisar. -''We've met her before'', påpekade han och nickade mot Mikayla. -''Ah, shut up'', snäste hon och lade en hand på min rygg. Läraren, vars namn fortfarande var okänt fortsatte att prata. -''Harry don't be stupid'', sa hon irriterat och fortsatte. -''This is Cassidy Roberts and she is starting today!''.

Just i den stunden ville jag dö. Det var så pinsamt att stå där och ha allas blickar på mig. Men jag visste att jag inte skulle komma ur det så jag fick bara gilla läget. -''You can sit beside Harry'', sa hon och pekade. Han tittade på mig en stund och av någon anledning fastnade min blick på honom i några sekunder innan Mikayla tog tag i mig. -''Come on invalid'', retades hon och greppade tag om min arm och hjälpte mig ner till bänken bredvid killen med lockigt hår. Jag log nervöst mot honom när jag satte mig på stolen bredvid. -''Hey'', sa han plötsligt. -''Hi''.

-''What happend?'', frågade han och tittade på mitt ben. Jag flinade. -''Long story''.

-''I've got time'', log han.

*Cassidy's pov*

Dagen rullade på ganska bra faktiskt, bortsett från att jag knappt kunde gå själv. En perfekt start på dagen. Eller inte. Jag var på väg från lektionen med Mikayla tätt intill mig som stöd. Jag kände mig dum som hindrade henne från att göra andra saker men hon hade inte klagat. Inte än iallafall. -"Mikayla, this is really nice of you but you don't have to do this, you know", sa jag när vi kom fram till skåpen. -"I know, but I want to, it's my fault, so I'm gonna take care of you", log hon och öppnade mitt skåp och sedan hennes som var alldeles bredvid. -"Mikayla, you know that boy over there", sa jag och nickade diskret mot Harry som stod en bit bort. -"Harry? What about him?", frågade hon nyfiket.
-"I don't know 100% but I think I've seen him before....does he play guitar?" Mikayla tittade på mig och kunde inte hålla sig för skratt. -"No, I don't think so, Cas, he's not that type", sa hon och skakade på huvudet. -"Are you sure?"
"Yeah", sa hon och tog ut sin väska och några böcker från skåpet. -"Well...I don't think he does, but who knows, he's full of surprises tho".
Jag log åt hennes ord och stängde sedan mitt skåp. Jag stod kvar en kort stund och tittade på honom. Det kanske inte var han som var vid bron ändå. -"Are you coming?", frågade Mikayla som redan var på väg ut genom porten. -"Yeah"

Det regnade rejält när vi kom till busshållplatsen. Det var endast några få personer där och något paraply hade vi inte. Min jacka va dyngsur och mitt hår kändes som ett fågelbo. Jag hade virat en plastpåse runt mitt ben för att skydda bandaget så bra det gick. Ca tio minuter senare kom bussen. Jag tog upp mitt busskort ur fickan och stämplade på. Det var inte lätt att komma på bussen med ett ben som man knappt kunde stöda sig på, men det gick ganska bra ändå.
-"Do you want a window seat?", frågade Mikayla innan vi satte oss ner. -"No, it's okay, honestly, I think it's better if you sit there"
-"Oh, yeah you're probably right", skrattade hon och satte sig vid fönstret och sedan satte jag mig på sätet bredvid henne. Efter bara en liten stund kom det på fler människor på bussen, mest folk från skolan. Men det var ett speciellt ansikte som jag kände igen lite extra.
-"Mikayla!", viskade jag, men ändå högt nog för att hon skulle höra.
-"What?"
-"Look, it's Harry", log jag och tittade på honom. Han satte sig några säten framför oss. -"So?" Mikayla höjde ett ögonbryn.
-"Nothing...", sa jag och ryckte på axlarna. Jag visste inte varför jag blev så glad när jag så honom. Det var inget speciellt med honom. Han var väl som alla andra killar. Och dessutom hade jag bara känt honom i några timmar. Det sista jag ville var att ha en crush på någon. Tro mig, jag hade haft det väldigt många gånger och jag lyckades på något sätt alltid bli sårad. Det är väl så livet är ibland. Man blir sårad, är ledsen ett tag, och sen går man vidare.
Jag bestämde mig iallafall för att jag skulle försöka få kontakt med honom. Jag var tvungen att fråga honom om det var han som var vid bron. Inte för att det spelade någon roll egentligen men jag var bara nyfiken.

Regnet hade slutat när jag kom hem som tur var, men mina kläder satt bokstavligen fastklistrade på min kropp och jag kände mig bara allmänt äcklig. En dusch var vad som behövdes. Mitt knä värkte när jag haltade upp för trappan. Jag kunde gå själv men det tog sin lilla tid. När jag kom in i hallen slängde jag av mig jackan och gick långsamt in i vardagsrummet där Jeremy satt och tittade på tv. Han såg väldigt förvånad ut när han såg mig. Han sa ingenting, utan väntade bara på att jag skulle börja prata.
-"You don't wanna know", sa jag efter en stund. -"You're right, I don't", sa han kort och vände blicken mot TV:n igen.
-"Where's Elsa?", frågade jag innan jag gick in i badrummet.
-"With dad at work", svarade han utan att slita blicken från TV:n.
-"Oh, okay"
Jag tog av mig de blöta kläderna och hängde upp dom på tvättställningen och satte upp håret i en tofs. Påsen som satt runt benet spände jag åt med en bit tejp så det skulle sätta fast ordentligt när jag duschade.
När jag var klar tog jag på mig ett par mjukisar och en mysig tröja och gick ut till Jeremy igen. Jag värmde ett glas oboy och satte mig med en filt bredvid honom i soffan. Han tittade på någon film som jag inte hade sett förut. -"What are you watching?" Frågade jag efter att ha tittat en stund. -"See You Again"
-"Hm, okay, what is it about?"
-"A girl who lose her sister in a tsunami and she's trying to start over again and then she starts to see things, like ghosts and stuff and she imagine things, and then it turns out that it's her sister who is the ghost and they are talking to eachother and yeah, I can't explain"
Jag fick en klump i halsen av att höra det. Jag var så känslig för sorgliga filmer, och speciellt när det handlade om döden. Men jag satt ändå kvar och tittade.
När filmen var slut hade jag gråtit en skvätt. Mina kinder var blöta och jag satt med filten uppe vid hakan. Vi satt helt tysta en stund innan jag öppnade munnen. -"Jeremy...?"
Han tittade upp på mig. -"Yeah?"
-"Do you think Anna is looking down at us...?", sa jag tyst och tittade ner i filten. Det tog några sekunder innan han svarade. Jag tror inte att han visste vad han skulle svara. Vad skulle han svara egentligen? Jag visste att han inte riktigt trodde på sånt men han gjorde alltid allt för att inte såra mig. Han tittade på mig med ett svagt leende. -"Yes, I think she does", sa han och lade armen om mig och drog mig närmare honom. -"You know, she will always be in your heart, she will always be your sister, even if she isn't here all the time".
"I know, but I just miss her so much", mumlade jag och vilade huvudet mot hans axel. -"I know, me too".
Plötsligt hördes ett ljud av att ytterdörren smälldes igen och sekunden senare kom mamma in i rummet. Hon sprack upp i ett leende när hon såg oss. -"Awe, let me go and get the camera", skämtade hon och fortsatte in i köket. -"Ha-ha, very funny, mom", sa jag och satte mig upp i soffan. -"Just kidding, Cas, but it was a long time ago you two spend time together", påpekade hon och hängde kappan över en köksstol. -"So, how was your first day?" Frågade hon och gick fram till soffan. -"Well...", började jag och försökte resa på mig. -"What can I say, it went pretty good actually", fortsatte jag. Hennes blick ändrades snabbt när hon såg mitt ben.
-"Omg, honey, are you okay? What have you done!?", frågade hon chockat. -"It's okay, mom, I just ran into a girl at school", förklarade jag.
-"You have to be more careful, sweetie, can you walk at all?"
-"Yes, I can walk, it just hurts a little bit, but I'm fine"
-"Okay, well, I'm gonna make some dinner, what do you wanna eat?"
-"Can't we just order pizza?", sa jag och Jeremy i mun på varandra. Mamma tittade på oss med en suck, men det gick snabbt över i ett leende. -"You two are hopelss", sa hon och skakade på huvudet medan hon gick fram till telefonen.
Jag gav Jeremy en high-five och skrattade.

Efter maten gick jag upp till mitt rum med lite hjälp av mammas gamla kryckor. Jag la mig ner tvärs över sängen och gick in på Facebook. Två vänförfrågningar. Jag klickade ivrigt på dom för att kolla vilka det var och mitt hjärta tog ett lätt skutt när jag såg ett namn som jag inte hade väntat mig skulle vara där.
Den ena personen var Mikayla, det var inte förvånande men den andra personen var, ingen mindre än Harry.
Jag accepterade snabbt båda två men ångrade mig snabbt när jag hade klickat 'acceptera' på Harry. Jag var iförsej jätte glad över att han hade lagt till mig som vän men samtidigt kändes det som att jag skulle dö när som helst. Efter att ha tänkt efter en stund kändes det genast bättre. Han gick ju trots allt i min klass så det var väl inte så konstigt trots allt.
Det dröjde inte länge förän jag fick ett meddelande. Det var från Harry och det stod "Hey Cas (:".
Jag log för mig själv och svarade snabbt. "Hey :) What's up?"
"Nothing much, you? (:"
"Okay, same here, just ate dinner"
"Cool, what did you eat?"
"Pizza"
"Nice, I love pizza (;"
"Haha , yeah me too"
"So...How's your knee?"
"Fantastic"
"I see, not so good"
"No...I hope it's better tomorrow tho"
"Yeah, let's hope so (:"
"Well, I gotta go now, but I'll see you tomorrow (:"
"Okay! See ya stone bridge girl ;)"

------------------------------------------------
Dun dun dun...! :o Vem längtar till nästa del redan nu? ;)