Won't forget meeting the hilarious @Harry_Styles truly awesome.

Heeej! Snart är det december. Den bästa månaden på året :) Men iallfall, jag tänkte hitta på något roligt under julen, tex tävlingar, lekar osv. Skulle de vara kul? Jag känner att jag vill få igång bloggen lite mer, inte bara massa info hela tiden o sånt ni vet. Så nu ber jag er att komma på dom bästa ideerna till va man kan göra! 

Priser kommer självklart ingå i tävlingarna. 

Så, om ni har några roliga tips på vad man kan göra för jul tävlingar så tveka inte att kommentera! <3<3

Tack på förhand!

Här är del 5 (: denna delen kanske blev lite tråkig och det är egentligen lite små saker som jag skulle vilja skriva om men det får bli såhär! En sån där bild som jag brukar ha vid varje del kommer senare för jag skriver detta från mobilen så aa, men Hoppas att ni gillar den och glöm inte att kommentera va ni tyckte! :)
--------------------------------------------------


*Harry's perspektiv*

-Hey, be careful with that Niall!, sa jag och tog emot en låda som Niall höll i.
-Relax Hazza, everything is in the car now, sa Liam och stängde bagageluckan.
-Thanks guys, I'll see you tomorrow!
-It's okay, good luck with that girl, skämtade Louis. Jag rullade ögonen mot honom och skakade på huvudet.
-Bye, lads!
-Bye!
Jag knappade in adressen som jag skulle till på GPS:en och körde sedan iväg. Allt jag visste var att dom bodde en liten bit utanför stan, i ett ganska stort område.

*Diana's perspektiv*
Det hade gått en och en halv timme snart. Mamma hade ringt flera gånger men jag hade inte kunnat svara eftersom jag inte hade min mobil. Mr. Williams hade sagt att jag kunde passa på att börja på arbetet som skulle vara klart nästa vecka. Kevin hade varit inne tidigare så vi kunde planera lite. Jag fick välja vilket band vi skulle skriva om så jag valde The Beatles. Först trodde jag att jag skulle få använda internet för att hitta fakta men jag fick en hög med böcker istället. Jag började skriva ner den viktigaste informationen. Tiden gick långsamt, men äntligen hade två timmar gått och klockan ringde. Jag pustade ut och packade ihop mina saker. Mr.Williams satt vid kartedern och rättade prov när jag lämnade in det som jag hade skrivit. Han tog emot pappret och nickade.
-Good job Diana, see you tomorrow, sa han och gav tillbaka min mobil.
5 missade samtal och ett sms från mamma.
From: Mum<3
Where are you!? Call me!

-Thanks Mr.Williams, sa jag med ett leende och skyndade mig därifrån för att ringa mamma. Men när jag kom ut tog mitt batteri slut.
-Shit!
Jag tog snabbt ut min jacka och väska ur skåpet och skyndade mig hem.
-"fml fml fml", tänkte jag medan jag körde. Harry var säkert redan hemma nu. Och som jag såg ut. Slitna jeans, rufsigt hår o vet inte allt. Kunde inte någon bara skjuta mig?.
Jag parkerade på uppfarten bredvid en svart Ferrari. Jupp, det måste ha varit Harry's bil. Innan jag gick in fixade jag till mig lite i håret.
-I'm home!, ropade jag när jag kom in i hallen. Det luktade mat i hela huset och röster hördes från köket.
-Diana, is that you!?, undrade mamma och kom ut till hallen. -Thank God, where have you been!? Don't you have a clock!?, viskade hon irriterat för att Harry inte skulle höra.
-Sorry, but I got detention, and he took my phone so I couldn't call you okay?
-What, why!?
-Can we take that later?
-Yeah I --
Hon blev avbruten.
-Is everything okay?. Harry stod plötsligt tittade ut från köket.
Jag blev helt stum. Jag fick inte fram ett ord. Dom ögonen fick en att smälta och det leendet ska vi inte prata om. Jag visste ju såklart redan innan hur han såg ut eftersom han fanns i varenda skvallertidning, men att se allt det där live var något helt annat. De fanns vissa saker som jag kände igen. Det var något med hans ögon. Jag vet inte vad, men något var det. Det var väl inte så konstigt egentligen eftersom jag har träffat honom förut. Fast det var ju tolv år sedan....
-Oh, yeah everything is fine Harry, log mamma. Harry gick fram till mig med ett leende. -Hi Diana, I'm Harry, remember me?
Jag tittade på honom i några sekunder innan jag svarade.
-Hi Harry...no, I mean, I know who you are but I can't remember that I have met you before...
-It's okay, I didn't expect you to remember that after what you've been through, sa han med ett svagt leende.
-I'm sorry..., sa jag tyst.
-Don't be.
Jag blev förvånad över att han hörde vad jag sa. Mamma som stod tyst bredvid oss öppnade plötsligt munnen.
-Diana, can you show him the guest room please?
-What? Yeah, this way, sa jag och hjälpte honom med väskorna.
-Thanks, sa han och följde efter mig till övervåningen.
-So, here it is, sa jag och ställde ner väskan på golvet bredvid mig.
Harry tittade sig omkring en stund.
Rummet var ganska stort. Tre av väggarna var vita och den 4:e var en grå fondvägg. I mitten av den väggen stod en dubbelsäng med massa stora kuddar på. Det stod en stor krukväxt i ena hörnet och i andra hörnet stod en stor platt-Tv. Pappa var läkare så han tjänade ganska bra. Han bodde iförsej inte med oss längre men han skickade ändå pengar varje månad eftersom mamma inte tjänade så bra. Så vi hade det ganska bra ändå, tack vare honom.
-Nice, I'll like it here, sa han och log.
Det blev en pinsam tystnad i några sekunder innan han öppnade munnen igen.
-Look, Diana...I just --, började han innan han blev avbruten.
-Diana, dinner is ready!, ropade mamma från köket.
-We're coming!, ropade jag tillbaka och tittade på Harry.
-And you were saying?
-Ehm, nothing...it can wait, stammade han fram.
Jag hade aldrig trott att han skulle vara nervös. Liksom, han är känd. Och sjunger dessutom, han står på scen varje dag inför tusentals människor. Varför skulle han vara nervös nu?.
-Okay, if you say so..., sa jag och gick mot dörren. I samma sekund som jag passerade tröskeln tog det stopp. Ni vet när två personer går ut genom dörren samtidigt och fastnar? Precis, det var det som hände. Hela situationen blev awkward och jag kände hur mina kinder började --
"No, just no! You can't like him Diana, he's just a famous guy who thinks that he can do whatever he wants just bc he's famous, okay, he's a jerk!", mumlade jag tyst för mig själv. Orden flög ur munnen på mig och jag tänkte inte direkt på att han kunde ha hört va jag sa.
Harry backade ett steg för att släppa förbi mig.
-Did you say something? Undrade han.
-No, sa jag snabbt och gick ner för trappan. Han följde efter.

Mamma pratade på för fullt och frågade Harry om allt hon kunde komma på. Han berättade ganska mycket om hans liv nu med att vara kändis och allt. Det var ganska intressant att lyssna på. Jag var lite avundsjuk på att dom får åka runt och se världen. Jag hade velat åka till Frankrike i hela mitt liv. Och när min pappa flyttade dit för att jobba för tre år sedan ville jag flytta med men det fick jag inte. Både mamma och pappa tyckte att jag kunde få en bättre uppväxt här. Men nu när jag är 18 så kan jag bestämma själv och har därför bestämt mig för att försöka komma iväg till Frankrike och hälsa på pappa. Men det kommer säkert aldrig hända. För jag skulle säkert inte kunna ta ledigt från skolan.
Men drömma kunde man alltid göra.
-Thank you so much Miss Henry, the meal was fantastic, sa Harry med ett leende.
-Oh, thank you Harry, I'm glad you liked it.

Senare på kvällen satt jag vid datorn och kollade Twitter. Jag hade några nya följare så jag bläddrade igenom dom bara för att se vilka det var. Jag var tvungen att bläddra tillbaka igen när jag passerade ett namn som jag kände igen.
@Harry_Styles. Typiskt. Jag kände på mig att han skulle följa mig.
Men hur fick han reda på mitt namn?
Jag gick in på hans profil och tittade igenom hans tweets. Han hade skrivit en tweet om....mig!?.
"@Harry_Styles: Saw my favorite girl today after 12 years. She's still cute like sugar (; @Diana_Henry xx"
Jag visste inte hur jag skulle reagera. Det kändes så konstigt. Och samtidigt själviskt på något sätt. Han kommer ihåg mig glasklart och jag är fortfarande inte helt säker på att vi ens har träffats än. Allt var som en stor gröt.
När jag satt där i mina egna tankar öppnades min dörr. Jag vände mig om och såg Harry i dörröppningen.
-Hi, sa han kort.
-Hi, what do you want?, frågade jag och stängde igen datorn.
-Nothing...I just wanted to say goodnight.
-Okay, Goodnight Harry, sa jag och vände mig om.
-Goodnight, sa han och stängde dörren efter sig.

[Nästa morgon]
*Diana's perspektiv*
Jag joggade längst ån. Klockan var halv 7 på morgonen. Jag joggade alltid samma runda varje morgon innan skolan. Det var uppfriskande och jag kände mig alltid på bättre humör efteråt. Jag kände väldigt många i området så alla som såg mig hälsade artigt.

*Harry's perspektiv*
Solen letade sig in mellan gardinerna och träffade mig rakt i ansiktet. Jag gnuggade mig i ögonen och såg mig omkring i rummet. Först så visste jag inte vart jag var men sen kom jag ihåg det. Jag tog upp mobilen och kollar vad klockan var. 06:33. Med en suck drog jag bort täcket och gick upp. Jag tog en handduk från hyllan och gick in i badrummet. Det var helt tyst i huset. Jag lät varmvattnet rinna en stund innan jag gick in. Det var alltid lika skönt med en dusch.
Egentligen hade jag inte behövt gå upp förän klockan 8 men jag hade ändå inte kunnat somna om.
När jag var klar virade jag handduken runt midjan och gick sedan in i rummet igen för att hämta kläderna. Jag slängde på mig en T-shirt och en par svarta jeans.
Min mobilen plingade. Det var ett sms från Liam.
From: Liam
Goodmorning Haz, We changed the time at the studio, so be there at 8.
Jag skickade ett snabbt svar tillbaka och sedan plockade jag fram frukost. Det låg en lapp på bordet.
"Goodmorning Diana & Harry! I had to go to work earlier, but there's breakfast in the fridge so help yourself! I'll be home tonight //Leah"

*Diana's perspektiv*
När jag kom hem igen strechade jag innan jag gick in för att undvika träningsvärk. Jag ställde ifrån mig vattenflaskan på byrån i hallen och gick in i köket. Där satt Harry med en kopp te.
-Goodmorning Diana!, sa han glatt när han såg mig.
-Hi..., sa jag kort och gick fram till kylen och plockade fram frukt och allt annat som jag skulle ha i min smoothie.
-So...do you run every morning?, undrade han.
-Yeah, why?
-Just wondering.
Jag hällde upp det som jag hade mixat i ett glas och tog ett äpple i handen. -See you later, sa jag och försvann upp för trappan.
Jag tog av mig mina träningskläder och la ner dom i tvättkorgen och sedan gick jag in i duschen. Klockan började gå iväg så jag skyndade mig lite extra.

40 minuter senare var jag helt klar för skolan. Jag tog min biologibok i handen och gick ner för trappan. Harry skulle precis gå när jag kom ner. -Hi, are you going now too?, sa han.
-Yeah, where are you going?, frågade jag.
-To the studio, we're gonna record a new song and stuff.
-Oh, okay.
-Do you need a ride?, erbjöd han sig.
-No, it's okay, I have my own car.
-Okay.
När vi gick ut låste jag dörren och hängde nyckeln på det vanliga stället. Jag hoppade in i bilen och sa hejdå till Harry. Men när jag skulle starta bilen ville den inte. Det hade hänt förut så jag var inte förvånad. Det var iförsej en gammal bil men ändå. Jag hatade sånt. Jag vred om nyckeln flera gånger men inget hände. Harry som inte hade kört iväg än knackade på bilrutan. Jag öppnade dörren och gick ut.
-What's wrong?, frågade han.
-It won't start, okay!, sa jag irriterat. -It's so typical! I'm gonna go shopping with a friend this afternoon, but that won't happen now...
Harry sa ingenting, han tittade bara på mig. -What?
-Need a ride? Skrattade han.
Jag suckade högt och småskrattade. -Yes...

Vi satt tysta nästan hela vägen. Jag ville prata om något för att bryta tystnaden men jag visste inte vad jag skulle prata om.
-So, who is your friend? Frågade han till slut.
-Not because you have something to do with it, but you already know her actually, sa jag.
Harry tittade frågande på mig.
-I do?
-Yeah.
-Who is it?
-Perrie Edwards, sa jag och log.
-Wait...,började han. -Perrie from Little Mix? Zayn's girlfriend?
-Yeah.
-Do you know each other?
-We meet yesterday at Starbucks, and yeah...
-Oh, I see, log han.
-What?
-Nothing, nothing, we're here now, sa han och parkerade vid sidan av vägen.
-Thanks for the ride, sa jag. -See you tonight.
-No problem, see ya.
Jag klev ur bilen och hängde väskan över axeln och stängde snabbt bildörren.
En bit bort kom Aaron gående. Jag log mot honom.
-Hi beautiful, sa han och kysste mig.
-Hi.
-Who was that? Undrade han.
-Who?
-The guy who gave you a ride...?
-Oh, him....ehm..., stammade jag fram. Det var nu jag kunde säga som det var. Jag fattade inte varför jag hade så svårt för att säga det. Kom igen, det var bara att säga det.
-It was...a neighbor.
Hans blick ändrades.
-Diana, Josefine told me..., sa han.
-What!?, utbrast jag.
Det var precis som jag hade trott hela tiden. Hon kunde inte hålla sin käft stängd. Ugh.
-Look Aaron, I was about to tell you, it's just --, han avbröt mig.
-Diana, it's okay, seriously, I don't care who lives with you. And I'm not jealous or anything.
-You don't?
-No, because you're mine, and I won't let anyone take you away, log han och drog in mig i hans famn.
Jag hade inte ens tänkt den tanken. Att det skulle kunna bli något mellan mig och Harry var uteslutet. Det skulle aldrig hända. För det första skulle det kännas helt fel och för det andra så gillade jag honom inte på det sättet.

Vid lunchen träffade jag Josefine. Hon satte sig vid mitt bord och låtsades som ingenting.
-Hi guys, sa hon och började prata med dom andra om arbetet. Jag satt bara och petade i maten och släppte inte blicken från Josefine. Jag försökte få ögonkontakt med henne, vilket jag fick många gånger men hon kollade snabbt bort varje gång.
-Josefine, sa jag och alla blev tysta.- A word with you, please?
Vi reste oss upp och gick in på tjejernas toalett.
-What is it? Frågade Josefine.
-Do you have something you wanna tell me?
-No...why?
-How could you do that? Why did you tell Aaron about Harry? I thought I said I was gonna tell him later!?
-I'm sorry Diana, I just thought he had right to know, okay, I know you, you weren't planing to tell him.
-You have nothing to do with it! It's my problem, just stay out of it!, sa jag irriterat och gick ut därifrån.

När jag hade slutat gick jag ut på parkeringen och ringde Perrie. Eftersom jag inte hade någon bil så antog jag att jag fick ta bussen.

*Perrie's perspektiv*
-Amazing photoshoot girls!, sa Michael och kramade oss. Jag kände mig så lättad nu när fotograferingen var klar till det nya albumet och låtarna var nästan helt klara också. Det var bara några justeringar som skulle göras, annars var allt perfekt.
Jag var så nervös för the VMA'S på Söndag. Vi skulle uppträda med våran nya single "Move".
-Thanks Michael! See you tomorrow, sa jag när vi gick ut.
-Perrie, are you coming with us to Nandos?, frågade Leigh-Anne.
-No, I can't, I'm gonna meet a friend at Starbucks soon, and before that I'm gonna go to the studio and leave the keys to Zayn, so I'll see you guys later, log jag.
-Okay, than we're going without you.
Jag tog mina saker och gick ut till bilen som stod utanför.
-Hello Miss Edwards, sa chauffören artigt när jag hoppade in i baksätet.
-Hello, log jag. -To the boys studio please.
- Of course.

10 minuter senare*
-Hi guys!, sa jag när jag kom in i studion.
-Hey Perrie, what are you doing here?, frågade Harry och kramade mig.
-Just gonna give these keys to Zayn, otherwise he won't come in tonight, skrattade jag.
-Ey, Zayn, Perrie's here!, ropade Niall och några sekunder senare dök han upp i dörröppningen.
-Hi babe, sa han och kysste mig.
-There you go, sa jag och gav honom nyckeln.
-Thanks.
-Oh btw,Perrie, I heard you're going shopping with Diana Henry, flinade Harry.
-Hold on, how do you know that?
-Because he lives with here at the moment, sa Louis innan han hann svara.
-Oooh, so that's where you live now, sa jag och knuffade honom lätt i sidan. -She's cute isn't she, Harry?, retades jag.
-Come on, sa han och flinade.
Min mobil ringde plötsligt. Jag letade igenom min väska innan jag hittade den. Den hade åkt ner i det trasiga facket. Många signaler hann gå innan jag svarade.
-Hello!?, sa jag snabbt för att personen i andra änden inte skulle hinna lägga på.
-Hi Perrie, sa en bekant röst.
-Hi Diana!, sa jag och tittade på Harry.
-I don't wanna bother you or anything, I just wanted to tell you that I'll take the bus, because my car didn't start this morning, so I might be a little late.
-Oh, really? But I can pick you up, no problem.
-No no, you don't have to do --, jag avbröt henne.
-See you soon, sa jag och lade på luren.
-Guys, I have to go. Zayn, see you tonight. Boys..., sa jag och vände mig mot dom. -See you on Friday, or something.
-Yeah, take care, sa Liam när jag gick ut.

*Diana's perspektiv*
Jag stod vid bussen och väntade när jag såg en svart bil komma närmare mig och parkerade vid trottoaren.
Ena rutan vevades ner och Perrie's ansikte stack ut.
-Get in, sa hon med ett leende.
Jag lade huvudet på sned och log.
-Perrie...didn't you hear what I said?, sa jag och gjorde som hon sa.
-Hmm...., hon låtsades tänka efter.
-No.
Jag skakade på huvudet.

*3 timmar senare*
Mina fötter värkte och jag kunde knappt ta ett steg till. Jag brukade inte ha några problem med att shoppa i några timmar men nu hade jag klackskor på mig, skyhöga klackar dessutom så det gjorde allt värre. Jag kände mig så dum som hade gått och klagat i snart 20 minuter medan Perrie gick där som ingenting.
-Do you wanna sit down, Diana?, frågade Perrie.
-Can we...?
-Sure, we can go to that café over there, sa hon och pekade.
-Yeah.
Vi beställde varsin kaffe och muffins och satte oss vid ett bord vid fönstret.
-So...--, började hon.
-What?, sa jag och tog en klunk.
-So, how are things going with Harry?
Jag satte nästan kaffet i halsen.
-Excuse me?, sa jag förvånat och torkade bort några droppar kaffe från min jacka. Perrie nickade bara och väntade på ett svar.
-What makes you think that it's something going on between me and Harry?, sa jag och grimaserade.
-Ah, come on girl, he's totaly in to you!, sa hon glatt.
-Look, Perrie, he's a nice guy and everything, he really is. But seriously, I don't like him in that way...and btw, I have a boyfriend.
Perrie tittade på mig och hennes leende försvann. -Oh...okay, but if you didn't?
-Than what?
-Than you would be all over him.
-No!, utbrast jag och skrattade. -Give up, please.
Perrie skrattade också och skakade på huvudet.