*Harry's perspektiv*
-When we moved to London, we were in a car accident and..., började hon.
Allt kom tillbaka. Jag kom ihåg vad som hände med henne. Jag kunde inte fatta att jag hade glömt det. Hur kunde jag ens glömma det? Jag kom tydligt ihåg att jag var med henne på sjukhuset. När hon inte...kom ihåg mig längre. Jag var bara 6 år men en del av mig tog in vartenda ord.
-Harry? Are you okay?, undrade hon och tittade på mig.
-What? yeah, I'm fine..., sa jag och stirrade sedan ner i golvet. -I..I remember what happened to Diana.
-You do? I didn't thought you would remember that, I mean you were just 6 years old.
-I know..., jag suckade. -She still dosen't remember me, does she?
-No, I don't think she does, I would be really surprised if she did because she dosen't remember anything from her childhood...I'm sorrry Harry.
-Don't be, it's okay...I guess I just have to get to know her all over again, huh?, sa jag och ryckte på axlarna.
-Yeah, you do, are you ready for that?, undrade hon samtidigt som vi båda gick mot kassan.
-I don't know, but I hope so, svarade jag med ett svagt leende.

Vi bestämde närmare om boendet innan vi gick skilda vägar. Jag kunde flytta in i morgon, vilket var helt perfekt. Det enda som oroade mig nu var Diana. Det skulle bli jätte roligt att träffa henne igen men jag var av någon anledning ändå otroligt nervös.
Jag satte in påsen med mat i baksätet och begav mig hemåt innan det var dags att åka till intervjun.

*Diana's perspektiv*
Jag hörde ljudet av en dörr som smälldes igen från nedervåningen och sedan fotsteg i trappan. Jag försökte sätta mig upp men fick direkt en blixthuvudvärk. Det var en riktigt baksmälla som hade satt sig i huvudet. Jag kom inte ens ihåg hur jag kom hem kvällen innan. Inte för att det spelade någon roll nu eftersom jag redan var hemma men ändå. Dörren till mitt rum öppnades och mammas huvud stack fram.
-Diana, why are you still in bed? Do you know what the time is?
Jag lade mig ner igen och drog kudden över huvudet och ignorerade henne. Det enda som jag ville ha var lite lugn och ro.
-Diana!?, sa hon igen fast denna gången lite högre. Jag suckade högt och satte mig upp igen.
-What!?, sa jag irriterat.
-Get up, get dressed and then, come downstairs please, sa hon och stängde dörren efter sig.
Jag suckade ännu en gång och gnuggade mig i ögonen. När jag ställde mig upp på golvet snurrade hela rummet för ett ögonblick. Men det varade bara några få sekunder innan jag såg klart igen.
Jag slängde på mig ett par jeans, en gosig tröja och satte sedan upp håret i en slarvig tofs innan jag gick ner till köket där mamma satt och väntade på mig. Jag kände igen den där blicken. Hon hade bara den när hon hade något viktigt att berätta. Som tex när jag skulle få tandställning. Jag satte mig ner på stolen framför henne med en duns. -What?
-There's something that I need to talk to you about...
Jag kände på mig att det inte skulle leda till något bra. Det brukade det inte göra.
-Just tell me.
Hon tog ett djupt andetag innan hon öppnade munnen. -Do you know who Harry Styles is?
Jag tittade konstigt på henne. Vad trodde hon om mig egentligen?
-Yeah...what about him?
-You do?, sa hon förvånat.
-He's that guy in One Direction, isn't he?
Mamma såg nästan besviken ut när jag svarade. Jag fattade ingenting.
-Yes, yes he is...but you don't remember if you've met him sometime?
Detta samtalet började bli mer än konstigt. Varför skulle mamma dra upp mig från sängen en söndagsmorgon för att fråga massa saker om en kille i ett pojkband?
-Mum, seriously...what's going on?
Mamma började berätta hela historien. Från början till slut. Jag satt tyst och lyssnade på vad hon hade att säga. Det var både spännande och obehagligt. Jag vet inte varför men det var bara en obehaglig känsla som jag fick.
När hon var klar satt jag nästan i chock. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte få ut ett ord.
-W-wait...let me see if I've got this right....So, me and Harry were best friends when we were kids and then, we moved to London and it was then we were in a car accident and I lost my memory? And now, you're saying that Harry is coming here tomorrow and is goning to live with us for about 4 weeks?.
-Yeah, exactly, svarade hon och tog en klunk av sitt te.
-Okay, sa jag och korsade armarna. -Then, I just have one question that I want to ask you.
Mamma nickade.
-Have you completly lost your mind!?, utbrast jag och reste mig upp.
-What?
-Why didn't you tell me? I'm a part of this family too you know! Do you seriously think that I will let a stranger live in the room next door for 4 weeks? Forget it!.
-He's not a stranger, Diana!, he's a part of this family and I know that you don't remember him but you have to give him a chance!, sa hon irriterat och satte ner koppen i diskmaskinen.
Jag stirrade ner i bordet och skakade på huvudet. -What if I won't?

*Harry's perspektiv*
-Thank you for your time,guys, sa killen som hade intervjuat oss och skakade sedan hand med oss. Louis hade inte tittat på mig en enda gång under hela intervjun. Vilket jag inte fattade eftersom det är jag som borde vara sur på honom. Inte tvärt om.
-We have to go, guys, sa Paul och närmade sig utgången. Killarna gick efter men jag och Louis hamnade lite på efterskälken. Jag gick ikapp med Louis och lade handen på hans axel.
-Lou?
Han vände sig om med en stel blick.
-What?
-I'm sorry for being an idiot yesterday, I know you were just trying to help me...
Ett svagt leende spred sig på Louis' läppar samtidigt som han lade armen runt min nacke.
-It's okay, Hazza.
-Are you sure? Are you just gonna forgive me like that?
-Yeah, I mean, I have to say sorry for being a pain in the ass, remember?, sa han och skrattade. Han hade en poäng där.
-Okay, then I'll forgive you if you forgive me, deal?
-Deal.
-Boys, come on!, ropade Paul från dörren längre bort och vi skyndade oss in i bilen som stod utanför för att komma iväg innan alla fans började samlas.

*Diana's perspektiv*
Konversationen med mamma tidigare hade verkligen fått mina tankar att gå runt. Jag kunde inte tänka på något annat än att jag har varit bästis med Harry. Liksom, varför skulle jag ha varit det? Det kändes helt knäppt. Jag vet att olyckan orsakade väldigt mycket men jag var fortfarande väldigt osäker på om det var sant eller inte. Inte för att jag tror att mamma skulle ljuga för mig om en sån sak utan anledning men. Det kändes nästan som att jag var tvungen att fråga pappa också bara för att vara säker men....jag hade inte pratat med honom på snart 7 månader. Och det sista jag sa till honom var att jag hatade honom. Han hade ringt massa gånger efter det men jag hade inte svarat. När han fortfarande bodde ihop med mamma gick det inte en dag utan att han frågade hur jag mådde. Då tyckte jag bara att han var jobbig eftersom jag fick höra det varje dag. Men ibland är jag ändå glad för att han brydde sig. Nu i efterhand kändes allt så fånigt. Visst, jag var arg och sa hävde ur mig massa olika saker men jag ångrar såklart allting som jag sa.

Ett år efter olyckan åkte jag, mamma och pappa tillbaka till sjukhuset för att kolla om jag var helt okej och sådana saker. Och det var då jag fick reda på att jag hade fått ett hjärtfel. Det skrämde mig otroligt mycket eftersom det kunde orsaka min död om något gick snett. Sen den dagen har jag varit rädd för att somna och inte vakna nästa dag. Både mamma och många olika läkare hade sagt till mig att inte tänka på det och tro mig, jag har försökt. Men saken är att dom inte förstår hur det känns när man själv är utsatt. Många har frågat mig samma fråga om och om igen. ''Varför dricker du hela tiden då?''. Svaret är enkelt. Det är en del av mig som fortfarande är öppen. Och alkohol är ofta det som lappar ihop det hålet. Det känns iallafall så ibland. Jag gör det för att må bättre helt enkelt.

Klockan började gå mot 5 och min dansträning började 17:00. Jag skyndade mig att plocka ihop alla saker som jag skulle ha med mig. Min vattenflaska, skor, keps och kläder. Men en sak som alltid var borta var mitt linne. Det hade en förmåga att alltid ligga i tvätten när jag behövde det. Jag tittade på klockan en gång till innan jag sprang ner till nedervåningen. Klockan var 16:38. Jag hade 20 minuter på mig. Mamma och jag hade pratat vidare om det där med Harry och det hela hade slutat med att jag gav efter. Harry skulle komma hit imorgon och bo med oss i en månad. Efter att ha tänkt på det en stund måste jag erkänna att det skulle bli spännande. Jag hade inte sagt något till Josefine eller Aaron för jag var så osäker på hur dom skulle reagera. Aaron skulle troligen bli orolig över att det skulle hända något mellan mig och Harry osv. Men det var inte direkt en tanke som hade slagit mig och det var inget som jag trodde skulle hända heller.
-Mum! I can't find my --
Jag blev avbruten av att mamma stod mitt framför mig innanför dörren i tvättstugan med mitt linne i handen. -Looking for something?, undrade hon och sträckte fram det till mig.
-Thanks, sa jag och flinade.
-Do you want anything to eat before you go?, ropade hon efter mig när jag försvann upp för trappan igen.
-No, I'm already late!.
När jag kom upp på mitt rum igen ringde min mobil. På skärmen stod det ''Josefine''. Jag drog fingret över skärmen och svarade. -Hi Josefine, look, I can't talk right now, sa jag samtidigt som jag lade ner linnet i väskan och hängde den över axeln.
-Oh, okay, but I just wanted to see if you wanted a ride to school tomorrow?
-Yeah, of course, you can be here at 7:45, and btw, there's something that I really need to talk to you about. Something surprising...

*Harry's perspektiv*
Det som inte fick hända, hände. Vi satt fast i bilkö. Det såg ut att vara stopp flera kilometer fram på vägen. Niall, som inte hade ätit på flera timmar började bli otålig. -You gotta be kidding me!, utbrast han när han såg kön framför oss.
-Niall, come on, there's nothing we can do about it, it is what it is, sa Liam med en suck.
-Can someone step out and buy something to eat?, fortsatte Niall.
Alla gav honom en ''wtf'' blick.
-Niall, seriously? The trafic is going forward all the time, when you or any of us are back, the car won't be here, you idiot, skrattade Louis.
-Then wait for me?, försökte han, men alla skakade på huvudet.
-Harry? Did you find somewere to live btw?, undrade Zayn nyfiket.
-Yes, I did actually!, sa jag glatt.
-What? why didn't you say anything?
Jag fick allas blickar på mig. Även Paul's.
-Sorry lads, I guess I forgot to tell you, but I met an friend to the family at Tesco's this morning and they had an empty guest room and she asked me if I was interested.
-Wait, hold on tiger, is she hot? How old is she?, frågade Niall nyfiket.
-I met her 12 years ago, we were friends when we were kids and then she was in a car accident when they moved to London and now she doesn't remmeber me. And I haven't met her yet so I can't answer that question if she's hot Niall, but I think she's soon 18.
Allas ansiktsuttryck ändrades plötsligt.
-Wow...that sounds interesting.
-Well, we're happy that you've got somwere to live after all, sa Liam med ett leende.
-Yeah, me too.
Det skulle bli intressant och se hur mycket hon hade förändrats. Och hur detta skulle sluta vet jag inte. Men imorgon gällde det. Nu skulle jag bara hem och packa ihop allt som jag skulle ha med mig också, och det kunde ta en stund.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, här är del 3 av Diana! Hoppas att ni gillar den o så, och tveka inte att lämna en kommentar om vad ni tyckte! :) Ska vi köra på +4 kommentarer för nästa del? I nästa del träffas ju Harry & Diana igen. Dom har ju redan sprungit på varandra i del 1, kommer ni ihåg? Vad kommer hända när Diana inser att det var ''idioten'' från dansklubben? Stanna kvar för att få veta ;) Pöss

*Harry's perspektiv*
Jag vände och vred på mig för att försöka få bort värken i ryggen. Men det var hopplöst. Ryggen värkte mer än någonsin och jag hade inte sovit en blund på hela natten. Allt tack vare Liam's soffa. Det hade blivit sent kvällen innan så Liam hade erbjudit mig att ta hans soffa. Vilket jag ångrar.
Jag sträckte försiktigt på mig för att inte knäcka hela ryggen och letade reda på min mobil som låg på golvet bredvid soffan. Klockan var 10:07 och jag hade 4 missade samtal från Louis. När jag tänkte efter så kom jag ihåg vad jag hade sagt till honom dagen innan. Jag vet att jag överdrev en aning men --''Shit! I still dosen't have found anywhere to live'', tänkte jag och suckade. Idag var sista dagen att hitta något. Om jag inte var ute i morgon så skulle dom ställa in renoveringen och då skulle jag behöva vänta ett halvår till och det hade jag verkligen ingen lust med.

*Liam's perspektiv*
Solen stod högt på himmelen när jag tittade ut genom fönstret. Trafiken nere på gatan flöt som den skulle. Det var en perfekt morgon helt enkelt. Nu var det bara att be till gud att vädret skulle hålla i sig och att det inte skulle bli bilkö eller något liknande. Jag slängde på mig ett par mjukisar innan jag gick till köket. När jag passerade vardagsrummet såg jag Harry på soffan. Jag hade helt glömt bort att han hade sovit över.
-Oh, morning Haz, did you sleep well?, sa jag och fortsatte in i köket.
Om blickar kunde döda...
-You're kidding, right? My back hurts! How can you let anyone sleep on this thing? It's a nightmare Liam...
Jag kunde inte hålla mig för skratt. Den soffan var inte den skönaste att sova på direkt men det var iallafall den skönaste att sitta i, och det är väl det som räknas.
-I'm sorry mate, but my guest room isn't done yet so this is all I have at the moment.
Jag såg hur Harry kämpade med att komma upp ur soffan. Han påminde mig om min mormor när jag var liten just då. Hon hade ungefär samma problem. Det dröjde inte länge förän han var uppe på fötter och satte sig vid köksbordet.
-Thanks for letting me stay over btw, sa han och gäspade.
-It's okay, I wanna thank you too actually...
Harry tittade förvånat upp på mig. - For what?
-For taking me out yesterday, I had really fun, sa jag med ett leende.
- Oh, well, you don't have to thank me for that, I mean I just didn't wanted you to sit home alone a Saturday night.
-I know, sa jag och öppnade ylen.
-So...it hade nothing to do with Danielle then?, undrade Harry efter några sekunders tystnad.
Jag blev tyst. Jag visste inte vad jag skulle svara eftersom jag inte visste svaret själv. Var det på grund av att jag och Danielle hade gjort slut och var det för att jag var rädd för att kunna träffa någon annan som skulle betyda mer för mig än vad hon gjorde? Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga så jag svarade bara
-No, no it had nothing to do with that.
-Okay then, sa Harry och reste sig upp. -I gotta go, I have to go to the store before the interview later.
-Okay, but you know what time it is right? , frågade jag.
Harry vände sig om.
-Of course, it's 13:00
Jag suckade. Harry och tider gick inte ihop ibland.
-Harry...it's 12:00
-Yeah, that's what I said...you have to pay attention Liam, sa han och gick in i badrummet.
Jag skakade bara på huvudet och tog sedan fram mjölken.

*Harry's perspektiv*

En konstig känsla åkte igenom kroppen. Det kändes inte bra. Jag började få lite panik nu eftersom jag antagligen skulle bli hemlös imorgon. Vad var det för fel på mig? Varför skulle jag skjuta upp saker hela tiden? Jag visste ju hur allt skulle sluta ändå. Nämligen såhär.
Jag tog en korg under armen och gick in på Teco's. Några tjejer som stod innanför dörrarna började skrika och springa fram till mig. Jag log åt dom och tog ett kort med var och en. Men tillslut kom det fler och fler tjejer och det tog bara några få sekunder innan jag var omringad. Jag försökte förklara att jag hade bråttom men dom lyssnade inte. Stunden senare kom det två säkerhetsvakter gående mot oss. -''Oh thank you God'', tänkte jag och försökte komma därifrån. Jag älskade våra fans mer än något annat men ibland blev det för mycket. Speciellt när det blev såhär.
-Girls, back off, please!, sa en av vakterna och gjorde ett utrymme för mig att komma ut från folkmassan.
-Sorry girls, I gotta go, see ya!, sa jag med ett brett leende på läpparna och fortsatte in i affären. Jag plockade snabbt ihop det som jag skulle ha och började gå mot kassan, när jag hörde en kvinnas röst bakom mig.
-Harry..?
Jag vände mig om och fick se en kvinna stå där med en förvånad blick. Hon kändes bekant på något sätt men jag kunde bara inte sätta fingret på vart jag hade sett henne förut.
-Yeah?...can I help you?, sa jag osäkert.
Kvinnan skrattade till. -I'm sorry Harry, of course you don't recognize me, it was 12 years ago since I saw you.
-No, it's okay I just--, i den stunden slog det mig vem det var som stod framför mig. Det var ju hon. Mrs. Henry.
-Oh, hi Mrs. henry! I'm sorry for not recognize you, but as you said, it was a long time ago.
-Yeah, it really was, sa hon glatt. -It's nice to see you again.
-You too.
-I heard that you moved here 3 years ago, am I right?, undrade hon.
-Yes,I did. You know, I'm in that band One DIrection now, I don't know if you've heard of us?
-Of course I have Harry! You're everywhere, haha!
Jag skrattade. Det var kanske en dum fråga ändå.
-Yeah, I guess we are, sa jag och nickade. -So, how are you?
-I'm great, how are you?
-Glad to hear that, I'm fine, thank you.
-That's good, where do you live now?
-At the moment...nowhere.
Hon tittade konstigt på mig och stod där som ett frågetecken.
-You see, I'm gonna renovate my apartment tomorrow and it takes four weeks and under that time, I have to live somewhere else but I haven't find anything yet, so...yeah.
-Really?, what about your family?
-They still lives in Holmes Chapel, but I have to live here because I can't travel here and back every day.
Hon nickade och såg ut att tänka efter en stund innan hon öppnade munnen igen.
-You know what?, I have an empty guest room, so if you're interested, you can live with us.
-Are you sure? I mean it's a month we're talking about here.
-I know, but Harry, you're a part of our family, so of course can you live with us, sa hon med ett leende. - And btw, do you remember Diana? My daugther? .
Såklart att jag kom ihåg henne. Vi träffades jämt när vi var små och båda två bodde i Holmes Chapel. Det var visserligen 12 år sedan så jag visste ju inte hur hon var nu. Men vad jag kommer ihåg av henne så var hon söt som socker och en dansgalen tjej. Jag hoppades att inget hade förändrats.
-Of course I remember Diana, how is she?
Hennes ansiktsuttryck ändrades och hon suckade.
-What's wrong?, frågade jag oroligt.
-I'm afraid she dosen't remember you...
Jag flinade lite lätt. -Why? Does someone have a bad memory?, skämtade jag. Men jag såg direkt på henne att hon inte skojade.
-Look, I'm sorry...did something happen?, sa jag försiktigt.
-Don't say sorry...but it's something that you should know...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hejhej! Här är del 2, sorry om den blev lite kort men nästa blir troligen längre (: Jag hoppas att ni tyckte om den och tveka inte att lämna en kommentar! <3 

Btw, det är såhärfortsättningen kommer vara, som jag sa, för det där med video röstades ner kan man säga så aa, men iallfall, ni får säga vad ni tycker! Verkar den bra? //Kram Linn

Ja, novellen som nu har börjat kommer jag att fortsätta skriva som vanligt på, alltså ingen video, för jag fick lite kommentarer om det och då kom jag fram till att det blir bättre om jag bara skriver som vanligt för då blir det enklare att leva sig in i det om ni fattar va jag menar, så aa, men del 2 kommer snart! :)

Här är kapitel 1 på novellen Diana! Ni får gärna kommentera vad ni tycker <3 Och jag hoppas att ni gillar den och följer den till slutet! Äntligen har vi fått en novell, haha <3 Om ni inte har sett trailern så finns den i kategorin ''Diana'' här på bloggen! pöss