*Harry's perspektiv*
-When we moved to London, we were in a car accident and..., började hon.
Allt kom tillbaka. Jag kom ihåg vad som hände med henne. Jag kunde inte fatta att jag hade glömt det. Hur kunde jag ens glömma det? Jag kom tydligt ihåg att jag var med henne på sjukhuset. När hon inte...kom ihåg mig längre. Jag var bara 6 år men en del av mig tog in vartenda ord.
-Harry? Are you okay?, undrade hon och tittade på mig.
-What? yeah, I'm fine..., sa jag och stirrade sedan ner i golvet. -I..I remember what happened to Diana.
-You do? I didn't thought you would remember that, I mean you were just 6 years old.
-I know..., jag suckade. -She still dosen't remember me, does she?
-No, I don't think she does, I would be really surprised if she did because she dosen't remember anything from her childhood...I'm sorrry Harry.
-Don't be, it's okay...I guess I just have to get to know her all over again, huh?, sa jag och ryckte på axlarna.
-Yeah, you do, are you ready for that?, undrade hon samtidigt som vi båda gick mot kassan.
-I don't know, but I hope so, svarade jag med ett svagt leende.

Vi bestämde närmare om boendet innan vi gick skilda vägar. Jag kunde flytta in i morgon, vilket var helt perfekt. Det enda som oroade mig nu var Diana. Det skulle bli jätte roligt att träffa henne igen men jag var av någon anledning ändå otroligt nervös.
Jag satte in påsen med mat i baksätet och begav mig hemåt innan det var dags att åka till intervjun.

*Diana's perspektiv*
Jag hörde ljudet av en dörr som smälldes igen från nedervåningen och sedan fotsteg i trappan. Jag försökte sätta mig upp men fick direkt en blixthuvudvärk. Det var en riktigt baksmälla som hade satt sig i huvudet. Jag kom inte ens ihåg hur jag kom hem kvällen innan. Inte för att det spelade någon roll nu eftersom jag redan var hemma men ändå. Dörren till mitt rum öppnades och mammas huvud stack fram.
-Diana, why are you still in bed? Do you know what the time is?
Jag lade mig ner igen och drog kudden över huvudet och ignorerade henne. Det enda som jag ville ha var lite lugn och ro.
-Diana!?, sa hon igen fast denna gången lite högre. Jag suckade högt och satte mig upp igen.
-What!?, sa jag irriterat.
-Get up, get dressed and then, come downstairs please, sa hon och stängde dörren efter sig.
Jag suckade ännu en gång och gnuggade mig i ögonen. När jag ställde mig upp på golvet snurrade hela rummet för ett ögonblick. Men det varade bara några få sekunder innan jag såg klart igen.
Jag slängde på mig ett par jeans, en gosig tröja och satte sedan upp håret i en slarvig tofs innan jag gick ner till köket där mamma satt och väntade på mig. Jag kände igen den där blicken. Hon hade bara den när hon hade något viktigt att berätta. Som tex när jag skulle få tandställning. Jag satte mig ner på stolen framför henne med en duns. -What?
-There's something that I need to talk to you about...
Jag kände på mig att det inte skulle leda till något bra. Det brukade det inte göra.
-Just tell me.
Hon tog ett djupt andetag innan hon öppnade munnen. -Do you know who Harry Styles is?
Jag tittade konstigt på henne. Vad trodde hon om mig egentligen?
-Yeah...what about him?
-You do?, sa hon förvånat.
-He's that guy in One Direction, isn't he?
Mamma såg nästan besviken ut när jag svarade. Jag fattade ingenting.
-Yes, yes he is...but you don't remember if you've met him sometime?
Detta samtalet började bli mer än konstigt. Varför skulle mamma dra upp mig från sängen en söndagsmorgon för att fråga massa saker om en kille i ett pojkband?
-Mum, seriously...what's going on?
Mamma började berätta hela historien. Från början till slut. Jag satt tyst och lyssnade på vad hon hade att säga. Det var både spännande och obehagligt. Jag vet inte varför men det var bara en obehaglig känsla som jag fick.
När hon var klar satt jag nästan i chock. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kunde inte få ut ett ord.
-W-wait...let me see if I've got this right....So, me and Harry were best friends when we were kids and then, we moved to London and it was then we were in a car accident and I lost my memory? And now, you're saying that Harry is coming here tomorrow and is goning to live with us for about 4 weeks?.
-Yeah, exactly, svarade hon och tog en klunk av sitt te.
-Okay, sa jag och korsade armarna. -Then, I just have one question that I want to ask you.
Mamma nickade.
-Have you completly lost your mind!?, utbrast jag och reste mig upp.
-What?
-Why didn't you tell me? I'm a part of this family too you know! Do you seriously think that I will let a stranger live in the room next door for 4 weeks? Forget it!.
-He's not a stranger, Diana!, he's a part of this family and I know that you don't remember him but you have to give him a chance!, sa hon irriterat och satte ner koppen i diskmaskinen.
Jag stirrade ner i bordet och skakade på huvudet. -What if I won't?

*Harry's perspektiv*
-Thank you for your time,guys, sa killen som hade intervjuat oss och skakade sedan hand med oss. Louis hade inte tittat på mig en enda gång under hela intervjun. Vilket jag inte fattade eftersom det är jag som borde vara sur på honom. Inte tvärt om.
-We have to go, guys, sa Paul och närmade sig utgången. Killarna gick efter men jag och Louis hamnade lite på efterskälken. Jag gick ikapp med Louis och lade handen på hans axel.
-Lou?
Han vände sig om med en stel blick.
-What?
-I'm sorry for being an idiot yesterday, I know you were just trying to help me...
Ett svagt leende spred sig på Louis' läppar samtidigt som han lade armen runt min nacke.
-It's okay, Hazza.
-Are you sure? Are you just gonna forgive me like that?
-Yeah, I mean, I have to say sorry for being a pain in the ass, remember?, sa han och skrattade. Han hade en poäng där.
-Okay, then I'll forgive you if you forgive me, deal?
-Deal.
-Boys, come on!, ropade Paul från dörren längre bort och vi skyndade oss in i bilen som stod utanför för att komma iväg innan alla fans började samlas.

*Diana's perspektiv*
Konversationen med mamma tidigare hade verkligen fått mina tankar att gå runt. Jag kunde inte tänka på något annat än att jag har varit bästis med Harry. Liksom, varför skulle jag ha varit det? Det kändes helt knäppt. Jag vet att olyckan orsakade väldigt mycket men jag var fortfarande väldigt osäker på om det var sant eller inte. Inte för att jag tror att mamma skulle ljuga för mig om en sån sak utan anledning men. Det kändes nästan som att jag var tvungen att fråga pappa också bara för att vara säker men....jag hade inte pratat med honom på snart 7 månader. Och det sista jag sa till honom var att jag hatade honom. Han hade ringt massa gånger efter det men jag hade inte svarat. När han fortfarande bodde ihop med mamma gick det inte en dag utan att han frågade hur jag mådde. Då tyckte jag bara att han var jobbig eftersom jag fick höra det varje dag. Men ibland är jag ändå glad för att han brydde sig. Nu i efterhand kändes allt så fånigt. Visst, jag var arg och sa hävde ur mig massa olika saker men jag ångrar såklart allting som jag sa.

Ett år efter olyckan åkte jag, mamma och pappa tillbaka till sjukhuset för att kolla om jag var helt okej och sådana saker. Och det var då jag fick reda på att jag hade fått ett hjärtfel. Det skrämde mig otroligt mycket eftersom det kunde orsaka min död om något gick snett. Sen den dagen har jag varit rädd för att somna och inte vakna nästa dag. Både mamma och många olika läkare hade sagt till mig att inte tänka på det och tro mig, jag har försökt. Men saken är att dom inte förstår hur det känns när man själv är utsatt. Många har frågat mig samma fråga om och om igen. ''Varför dricker du hela tiden då?''. Svaret är enkelt. Det är en del av mig som fortfarande är öppen. Och alkohol är ofta det som lappar ihop det hålet. Det känns iallafall så ibland. Jag gör det för att må bättre helt enkelt.

Klockan började gå mot 5 och min dansträning började 17:00. Jag skyndade mig att plocka ihop alla saker som jag skulle ha med mig. Min vattenflaska, skor, keps och kläder. Men en sak som alltid var borta var mitt linne. Det hade en förmåga att alltid ligga i tvätten när jag behövde det. Jag tittade på klockan en gång till innan jag sprang ner till nedervåningen. Klockan var 16:38. Jag hade 20 minuter på mig. Mamma och jag hade pratat vidare om det där med Harry och det hela hade slutat med att jag gav efter. Harry skulle komma hit imorgon och bo med oss i en månad. Efter att ha tänkt på det en stund måste jag erkänna att det skulle bli spännande. Jag hade inte sagt något till Josefine eller Aaron för jag var så osäker på hur dom skulle reagera. Aaron skulle troligen bli orolig över att det skulle hända något mellan mig och Harry osv. Men det var inte direkt en tanke som hade slagit mig och det var inget som jag trodde skulle hända heller.
-Mum! I can't find my --
Jag blev avbruten av att mamma stod mitt framför mig innanför dörren i tvättstugan med mitt linne i handen. -Looking for something?, undrade hon och sträckte fram det till mig.
-Thanks, sa jag och flinade.
-Do you want anything to eat before you go?, ropade hon efter mig när jag försvann upp för trappan igen.
-No, I'm already late!.
När jag kom upp på mitt rum igen ringde min mobil. På skärmen stod det ''Josefine''. Jag drog fingret över skärmen och svarade. -Hi Josefine, look, I can't talk right now, sa jag samtidigt som jag lade ner linnet i väskan och hängde den över axeln.
-Oh, okay, but I just wanted to see if you wanted a ride to school tomorrow?
-Yeah, of course, you can be here at 7:45, and btw, there's something that I really need to talk to you about. Something surprising...

*Harry's perspektiv*
Det som inte fick hända, hände. Vi satt fast i bilkö. Det såg ut att vara stopp flera kilometer fram på vägen. Niall, som inte hade ätit på flera timmar började bli otålig. -You gotta be kidding me!, utbrast han när han såg kön framför oss.
-Niall, come on, there's nothing we can do about it, it is what it is, sa Liam med en suck.
-Can someone step out and buy something to eat?, fortsatte Niall.
Alla gav honom en ''wtf'' blick.
-Niall, seriously? The trafic is going forward all the time, when you or any of us are back, the car won't be here, you idiot, skrattade Louis.
-Then wait for me?, försökte han, men alla skakade på huvudet.
-Harry? Did you find somewere to live btw?, undrade Zayn nyfiket.
-Yes, I did actually!, sa jag glatt.
-What? why didn't you say anything?
Jag fick allas blickar på mig. Även Paul's.
-Sorry lads, I guess I forgot to tell you, but I met an friend to the family at Tesco's this morning and they had an empty guest room and she asked me if I was interested.
-Wait, hold on tiger, is she hot? How old is she?, frågade Niall nyfiket.
-I met her 12 years ago, we were friends when we were kids and then she was in a car accident when they moved to London and now she doesn't remmeber me. And I haven't met her yet so I can't answer that question if she's hot Niall, but I think she's soon 18.
Allas ansiktsuttryck ändrades plötsligt.
-Wow...that sounds interesting.
-Well, we're happy that you've got somwere to live after all, sa Liam med ett leende.
-Yeah, me too.
Det skulle bli intressant och se hur mycket hon hade förändrats. Och hur detta skulle sluta vet jag inte. Men imorgon gällde det. Nu skulle jag bara hem och packa ihop allt som jag skulle ha med mig också, och det kunde ta en stund.

---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Så, här är del 3 av Diana! Hoppas att ni gillar den o så, och tveka inte att lämna en kommentar om vad ni tyckte! :) Ska vi köra på +4 kommentarer för nästa del? I nästa del träffas ju Harry & Diana igen. Dom har ju redan sprungit på varandra i del 1, kommer ni ihåg? Vad kommer hända när Diana inser att det var ''idioten'' från dansklubben? Stanna kvar för att få veta ;) Pöss