*Harry's perspektiv*
Jag vände och vred på mig för att försöka få bort värken i ryggen. Men det var hopplöst. Ryggen värkte mer än någonsin och jag hade inte sovit en blund på hela natten. Allt tack vare Liam's soffa. Det hade blivit sent kvällen innan så Liam hade erbjudit mig att ta hans soffa. Vilket jag ångrar.
Jag sträckte försiktigt på mig för att inte knäcka hela ryggen och letade reda på min mobil som låg på golvet bredvid soffan. Klockan var 10:07 och jag hade 4 missade samtal från Louis. När jag tänkte efter så kom jag ihåg vad jag hade sagt till honom dagen innan. Jag vet att jag överdrev en aning men --''Shit! I still dosen't have found anywhere to live'', tänkte jag och suckade. Idag var sista dagen att hitta något. Om jag inte var ute i morgon så skulle dom ställa in renoveringen och då skulle jag behöva vänta ett halvår till och det hade jag verkligen ingen lust med.

*Liam's perspektiv*
Solen stod högt på himmelen när jag tittade ut genom fönstret. Trafiken nere på gatan flöt som den skulle. Det var en perfekt morgon helt enkelt. Nu var det bara att be till gud att vädret skulle hålla i sig och att det inte skulle bli bilkö eller något liknande. Jag slängde på mig ett par mjukisar innan jag gick till köket. När jag passerade vardagsrummet såg jag Harry på soffan. Jag hade helt glömt bort att han hade sovit över.
-Oh, morning Haz, did you sleep well?, sa jag och fortsatte in i köket.
Om blickar kunde döda...
-You're kidding, right? My back hurts! How can you let anyone sleep on this thing? It's a nightmare Liam...
Jag kunde inte hålla mig för skratt. Den soffan var inte den skönaste att sova på direkt men det var iallafall den skönaste att sitta i, och det är väl det som räknas.
-I'm sorry mate, but my guest room isn't done yet so this is all I have at the moment.
Jag såg hur Harry kämpade med att komma upp ur soffan. Han påminde mig om min mormor när jag var liten just då. Hon hade ungefär samma problem. Det dröjde inte länge förän han var uppe på fötter och satte sig vid köksbordet.
-Thanks for letting me stay over btw, sa han och gäspade.
-It's okay, I wanna thank you too actually...
Harry tittade förvånat upp på mig. - For what?
-For taking me out yesterday, I had really fun, sa jag med ett leende.
- Oh, well, you don't have to thank me for that, I mean I just didn't wanted you to sit home alone a Saturday night.
-I know, sa jag och öppnade ylen.
-So...it hade nothing to do with Danielle then?, undrade Harry efter några sekunders tystnad.
Jag blev tyst. Jag visste inte vad jag skulle svara eftersom jag inte visste svaret själv. Var det på grund av att jag och Danielle hade gjort slut och var det för att jag var rädd för att kunna träffa någon annan som skulle betyda mer för mig än vad hon gjorde? Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle säga så jag svarade bara
-No, no it had nothing to do with that.
-Okay then, sa Harry och reste sig upp. -I gotta go, I have to go to the store before the interview later.
-Okay, but you know what time it is right? , frågade jag.
Harry vände sig om.
-Of course, it's 13:00
Jag suckade. Harry och tider gick inte ihop ibland.
-Harry...it's 12:00
-Yeah, that's what I said...you have to pay attention Liam, sa han och gick in i badrummet.
Jag skakade bara på huvudet och tog sedan fram mjölken.

*Harry's perspektiv*

En konstig känsla åkte igenom kroppen. Det kändes inte bra. Jag började få lite panik nu eftersom jag antagligen skulle bli hemlös imorgon. Vad var det för fel på mig? Varför skulle jag skjuta upp saker hela tiden? Jag visste ju hur allt skulle sluta ändå. Nämligen såhär.
Jag tog en korg under armen och gick in på Teco's. Några tjejer som stod innanför dörrarna började skrika och springa fram till mig. Jag log åt dom och tog ett kort med var och en. Men tillslut kom det fler och fler tjejer och det tog bara några få sekunder innan jag var omringad. Jag försökte förklara att jag hade bråttom men dom lyssnade inte. Stunden senare kom det två säkerhetsvakter gående mot oss. -''Oh thank you God'', tänkte jag och försökte komma därifrån. Jag älskade våra fans mer än något annat men ibland blev det för mycket. Speciellt när det blev såhär.
-Girls, back off, please!, sa en av vakterna och gjorde ett utrymme för mig att komma ut från folkmassan.
-Sorry girls, I gotta go, see ya!, sa jag med ett brett leende på läpparna och fortsatte in i affären. Jag plockade snabbt ihop det som jag skulle ha och började gå mot kassan, när jag hörde en kvinnas röst bakom mig.
-Harry..?
Jag vände mig om och fick se en kvinna stå där med en förvånad blick. Hon kändes bekant på något sätt men jag kunde bara inte sätta fingret på vart jag hade sett henne förut.
-Yeah?...can I help you?, sa jag osäkert.
Kvinnan skrattade till. -I'm sorry Harry, of course you don't recognize me, it was 12 years ago since I saw you.
-No, it's okay I just--, i den stunden slog det mig vem det var som stod framför mig. Det var ju hon. Mrs. Henry.
-Oh, hi Mrs. henry! I'm sorry for not recognize you, but as you said, it was a long time ago.
-Yeah, it really was, sa hon glatt. -It's nice to see you again.
-You too.
-I heard that you moved here 3 years ago, am I right?, undrade hon.
-Yes,I did. You know, I'm in that band One DIrection now, I don't know if you've heard of us?
-Of course I have Harry! You're everywhere, haha!
Jag skrattade. Det var kanske en dum fråga ändå.
-Yeah, I guess we are, sa jag och nickade. -So, how are you?
-I'm great, how are you?
-Glad to hear that, I'm fine, thank you.
-That's good, where do you live now?
-At the moment...nowhere.
Hon tittade konstigt på mig och stod där som ett frågetecken.
-You see, I'm gonna renovate my apartment tomorrow and it takes four weeks and under that time, I have to live somewhere else but I haven't find anything yet, so...yeah.
-Really?, what about your family?
-They still lives in Holmes Chapel, but I have to live here because I can't travel here and back every day.
Hon nickade och såg ut att tänka efter en stund innan hon öppnade munnen igen.
-You know what?, I have an empty guest room, so if you're interested, you can live with us.
-Are you sure? I mean it's a month we're talking about here.
-I know, but Harry, you're a part of our family, so of course can you live with us, sa hon med ett leende. - And btw, do you remember Diana? My daugther? .
Såklart att jag kom ihåg henne. Vi träffades jämt när vi var små och båda två bodde i Holmes Chapel. Det var visserligen 12 år sedan så jag visste ju inte hur hon var nu. Men vad jag kommer ihåg av henne så var hon söt som socker och en dansgalen tjej. Jag hoppades att inget hade förändrats.
-Of course I remember Diana, how is she?
Hennes ansiktsuttryck ändrades och hon suckade.
-What's wrong?, frågade jag oroligt.
-I'm afraid she dosen't remember you...
Jag flinade lite lätt. -Why? Does someone have a bad memory?, skämtade jag. Men jag såg direkt på henne att hon inte skojade.
-Look, I'm sorry...did something happen?, sa jag försiktigt.
-Don't say sorry...but it's something that you should know...

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Hejhej! Här är del 2, sorry om den blev lite kort men nästa blir troligen längre (: Jag hoppas att ni tyckte om den och tveka inte att lämna en kommentar! <3 

Btw, det är såhärfortsättningen kommer vara, som jag sa, för det där med video röstades ner kan man säga så aa, men iallfall, ni får säga vad ni tycker! Verkar den bra? //Kram Linn

Ja, novellen som nu har börjat kommer jag att fortsätta skriva som vanligt på, alltså ingen video, för jag fick lite kommentarer om det och då kom jag fram till att det blir bättre om jag bara skriver som vanligt för då blir det enklare att leva sig in i det om ni fattar va jag menar, så aa, men del 2 kommer snart! :)